I dag var den der, den fæle lede! Det gik så godt i formiddags, men så blev alt gråt og trist. Ørkenfædrene kendte det. Ikke så mærkeligt, for deres liv var ensformigt. At flette kurve dag ud og dag ind var der ikke megen spænding i. At altid se på sand og atter sand kunne vel heller ikke være opløftende i det lange løb. Alle kendte til dette, men de vidste også, at leden var den værste synd, hvis man gav efter for den. Derfor måtte den for alt i verden bekæmpes.
To brødre var på nippet til at give op. Den ene sagde: "Vi kan vel holde ud til foråret, men så flytter vi". Foråret kom. Den anden sagde: "Skal vi vente til efteråret, men så flytter vi?" Sådan gik mange år. De holdt ud hele livet.
Hvad er vores flugt fra leden? At gå på nettet! - At købe ind. At ringe til en ven og bare snakke. Altså at bruge en anden til sin flugt fra leden.
Leden kan have med udbrændthed at gøre. Jeg fandt en tekst, som jeg bare må citere:
I Guds rike existerar ingen utbrändhet, kan helt enkelt inte göra det, eftersom människan där får ”vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt”. (Hebr 4:10)
Boten mot utbrändhet är vila för kropp och själ, men också sinnesändring: vi måste omvända oss från ett sätt att leva där vi vill hinna mer, uträtta mer och tjäna mer, till ett liv där vi låter den Helige Ande vara vår vägvisare och vän.
När vi låter oss ledas av Anden bryter Guds rike fram som en vårbäck i vårt trötta inre landskap. Frigörelsen från klocktidens tyranni tar sin början. Vi upplever ett annat slags ”tid”, den som är en fläkt av evigheten. Vi har nu vår källa i framtiden.
Fra Fastebloggen på www.ekumeniskakommuniteten.se
Vores kilde er i fremtiden. I forventningen. I forundringen over det, som venter os.
mere om det en anden gang!
Ingen kommentarer:
Send en kommentar