Denne blog ligger kun som min dårlige samvittighed. Jeg startede den i oprør mod udtrykket "aldersbyrde" og ville skive om en spiritualitet for at ældes.
Men den titel blokerer mig.
Så nu er det slut!
Hvilken lettelse!!!
Måske starter jeg en ny blog - men den skal så hedde: Aktuelt! Eller: Være aktuel.
Vi får se!
søndag den 1. juni 2014
søndag den 23. marts 2014
Alle vil gerne blive gamle, men ingen vil være det.
Jeg har ikke skrevet meget på denne blog. Slet ikke som jeg havde tænkt. Hvorfor? Travlhed? Lyst til at skrive om andet? I aftes, da jeg var kommet i seng, begyndte min hjerne at køre racerløb. Både med en artikel, som jeg er i gang med. Den bare rullede sig op for mig. Tekster til L.V. og så noget til denne blog. Jeg kunne ikke standse hjernevindingerne. Skulle jeg stå op og skrive? Nej, så ville søndagen være ødelagt.
Nu er teksterne til L.V. skrevet. Den ene skal lægges ud d. 1.4. og den anden lige før påske.
Artiklen må vente til i morgen.
Og så her? Mine betænkeligheder er gået på: Skal man være helt åben om sine tanker, følelser ang. at ældes? Kan det gavne nogen???
Hvis ikke jeg havde et ødelagt knæ, ville jeg ikke have mange begrænsninger. Men det er også nok! Jeg læser om spændende rejser, men nej, der skal man kunne gå meget ... værst i det daglige er, at jeg ikke kan trave lange ture i skoven. Disse vandringer har været mine åndehuller, mine inspirationskilder. Ofte har jeg sat mig ved skrivebordet og ikke kunne få et ord frem. Men på en lang skovtur - alene - har jeg så fået et helt foredrag.
Wilfrid Stinissens død har påvirket mig meget. Jeg fik brevkontakt med ham i 1968, mødte ham året efter, og i 1970 var jeg første gang i Norraby. Der har været perioder, hvor vort venskab har været lidt på stand by.Vi har et par gange haft ret forskellige meninger om teologiske spørgsmål.Men det er altid klaret op. Da vi fyldte 80 - med en måneds mellemrum - spiste vi god middag sammen. Og i de sidste år har vi haft ret nær mail- og telefonkontakt.At han fik et så kort sygdomsforløb og døde - ja, det var et chok. Hvor har jeg savnet ham. Gang på gang har jeg taget mig i at tænke: Det skal jeg fortælle ... og så: Åh nej!
Men så det forunderlige: ""tæppet"" mellem tid og evighed er blevet tyndere. Ofte har jeg følt ham ganske nær og vidst, at han beder for mig.
Den erfaring at evigheden er i tiden har jeg haft fra jeg konverterede - med mellemrum naturligvis. Og den er blevet tydeligere.
Og det er dette, hvor jeg spørger: Hvor meget af sådant skal man fortælle?
Det vil jeg tænke videre på!
Nu er teksterne til L.V. skrevet. Den ene skal lægges ud d. 1.4. og den anden lige før påske.
Artiklen må vente til i morgen.
Og så her? Mine betænkeligheder er gået på: Skal man være helt åben om sine tanker, følelser ang. at ældes? Kan det gavne nogen???
Hvis ikke jeg havde et ødelagt knæ, ville jeg ikke have mange begrænsninger. Men det er også nok! Jeg læser om spændende rejser, men nej, der skal man kunne gå meget ... værst i det daglige er, at jeg ikke kan trave lange ture i skoven. Disse vandringer har været mine åndehuller, mine inspirationskilder. Ofte har jeg sat mig ved skrivebordet og ikke kunne få et ord frem. Men på en lang skovtur - alene - har jeg så fået et helt foredrag.
Wilfrid Stinissens død har påvirket mig meget. Jeg fik brevkontakt med ham i 1968, mødte ham året efter, og i 1970 var jeg første gang i Norraby. Der har været perioder, hvor vort venskab har været lidt på stand by.Vi har et par gange haft ret forskellige meninger om teologiske spørgsmål.Men det er altid klaret op. Da vi fyldte 80 - med en måneds mellemrum - spiste vi god middag sammen. Og i de sidste år har vi haft ret nær mail- og telefonkontakt.At han fik et så kort sygdomsforløb og døde - ja, det var et chok. Hvor har jeg savnet ham. Gang på gang har jeg taget mig i at tænke: Det skal jeg fortælle ... og så: Åh nej!
Men så det forunderlige: ""tæppet"" mellem tid og evighed er blevet tyndere. Ofte har jeg følt ham ganske nær og vidst, at han beder for mig.
Den erfaring at evigheden er i tiden har jeg haft fra jeg konverterede - med mellemrum naturligvis. Og den er blevet tydeligere.
Og det er dette, hvor jeg spørger: Hvor meget af sådant skal man fortælle?
Det vil jeg tænke videre på!
fredag den 7. marts 2014
prædiken til 1. søndag i fasten af Wilfrid Stinissen (1927-2013)
EN PREDIKAN FÖR 1:a SÖNDAGEN I FASTAN (A)
Av Wilfrid Stinissen, karmelit (1927-2013)
Matteus skriver att Jesus, efter att ha blivit döpt av Johannes döparen, fördes av Anden
ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. Det är Anden som för honom ut i öknen.
Jesus står fullständigt under Andens ledning. Hur rikt och välsignat skulle inte vårt liv
bli om vi lät oss ledas av Anden och inte av köttet, av vår gamla självcentrerade
människa! Vi har ju fått Anden. "Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han
har gett oss den helige Ande!” (Rom 5:5). Är vi villiga att bejaka hans ledning?
Anden leder Jesus till öknen. Där, i öknen, blir han inte störd av människor. Där kan
han vara ensam med sin Fader. Där fastar han i fyrtio dagar, som svarar mot de fyrtio
år som Israels barn vistades i öknen innan de fick gå in i det förlovade landet. De var
inte nöjda med den mat de fick, de klagade och gnällde. Jesus har ingen annan mat än
sitt kärleksfulla umgänge med Fadern. Jesus återställer den ursprungliga ordningen.
Det är inte mat och dryck som är viktigast. Det som kommer först är Gud.
Men visst måste vi också äta. När de fyrtio dagarna är slut blir Jesus hungrig. Det är
då, när Jesus är utmattad av sin långa fasta, som djävulen kommer för att fresta
honom. Han utnyttjar Jesu hunger för att få honom att göra ett under. "Om du är Guds
son, så befall att de här stenarna blir bröd." Djävulen anknyter till det som rösten från
himlen sade vid Jesu dop: "Detta är min älskade son." "Du är ju Guds son", menar
djävulen, "du har obegränsad makt, du kan förvandla stenar till bröd."
Det är sant att Jesus har makt, men han har inte kommit för att använda denna makt
för sig själv utan för oss. Han har kommit för att tjäna oss, inte för att betjäna sig själv.
Han vill gärna göra ett under när det handlar om att ge mat åt andra, han kommer att
göra det flera gånger. Men han får och vill inte göra det för sig själv.
Djävulen är envis. Han för Jesus till Jerusalem och ställer honom högst uppe på
tempelmuren och vill att Jesus kastar sig ner därifrån. Det står ju skrivet att änglarna
skall skydda honom och bära honom på sina händer. Djävulen vill få Jesus att sätta
Gud på prov, att tvinga honom att ingripa för att rädda hans liv. Men Jesus vill inte
förfoga över Gud, inte bestämma vad han skall göra. Han vill tjäna och lyda Gud, inte
tvinga Gud att lyda honom.
Djävulen ger inte upp. Han kommer med ett avskyvärt erbjudande. Han vill ge Jesus
hela världens makt och härlighet i utbyte mot att Jesus tillber honom. Djävulen försöker
fresta Jesus till avfall från Gud, till att förneka det som alltid har varit Israels
existensberättigande: att dyrka och älska den ende Guden och avhålla sig från
avgudadyrkan. Jesus svarar genom att citera just det skriftord som formulerar detta
fundamentala uppdrag: "Herren, din Gud skall du tillbe, och endast honom skall du
dyrka."
Dessa tre frestelser som djävulens perversa fantasi har uttänkt är typiska
messiasfrestelser. Tre gånger försöker djävulen att få Jesus att svika sin kallelse som
messias. Messias har inte kommit för att demonstrera Guds makt utan Guds kärlek.
Han har kommit för att visa att Guds härlighet inte i första hand består i makt och
majestät utan i ödmjukt tjänande.
Jesus förblir sin kallelse trogen. Liksom Adam i paradiset frestades till att bli olydig, så
blir också den andre Adam frestad. Men medan den förste Adam ger efter för
frestelsen går den andre Adam ut ur striden som segrare. "Liksom en enda människas
olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga", så
sammanfattar Paulus frälsningshistorien (Rom 5:19).
Dessa tre frestelser inträffar i början av Jesu offentliga liv. Som så ofta när det gäller
Guds och Jesu handlande innehåller början på ett hemlighetsfullt sätt allt som kommer
att hända senare. I Johannesevangeliet börjar Jesu offentliga liv med bröllopet i Kana.
Så antyder han att hela det kristna livet är ett bröllop där han är brudgummen och
kyrkan bruden. I dagens evangelium som är hämtat från Matteus – men vi finner det
även hos Lukas och Markus – förkunnas från början tydligt att Jesus har besegrat
djävulen. Även om Jesus kommer att frestas igen, upplyses hela Jesu liv av denna
första seger. Den första segern är en profetia om den slutgiltiga seger som han
kommer att vinna på korset.
Något liknande kan inträffa i vårt liv. Vi ser det hos helgonen, till exempel den helige
Thomas More. Han får order om att anmäla sig hos kungen, Henrik VIII. Thomas vet
vad som väntar honom: arrestering, tortyr och död. Men han beger sig iväg, går lydigt
ombord på båten och försjunker i en djup tystnad. Båten glider fram på Themsen
medan Thomas funderar och besinnar sig. Plötsligt utropar han: "Jag har segrat."
Detta betyder inte att allt redan är förbi, att han kommer att slippa tortyr och död. Men
när han i detta ögonblick, i djup bön, ser allt det hemska som kommer att hända med
honom, anförtror han sig åt Gud och erfar att han får lita på Guds nåd som stärker
honom. Därför kan han säga: "Jag har segrat." Frestelsen är övervunnen. Vi borde
oftare kunna säga som Caesar: "Alea jacta est tärningen är kastad". Ett beslutsamt
beslut i början kan vara avgörande för resten av livet.
Jesu beslutsamhet i öknen där han orubbad och utan att tveka, ja med gudomlig
värdighet, ger djävulen svar på tal, kan inspirera oss och lära oss hur vi skall umgås
med frestelser. Det är påfallande att Jesus varje gång övervinner frestelsen genom att
citera Guds ord. Han lär oss hur vi kan göra när vi frestas. Vi kan ta vår tillflykt till Guds
ord. "Guds ord är Andens svärd", skriver Paulus (Ef 6:17). Med detta svärd är vi i stånd
att hugga av huvudet på alla frestelser. Detta förutsätter givetvis att vi är förtrogna med
Guds ord. Inte för inte säger vår karmelregel att vi dag och natt skall meditera över
Guds ord.
Hos Lukas avslutas berättelsen om frestelserna i öknen med orden: "När djävulen hade
prövat honom på alla sätt lämnade han honom för en tid." När Jesus håller på att dö är
djävulen där igen. Liksom han försökte utnyttja Jesu svaghet efter den långa fastan,
försöker han nu angripa Jesus just när han håller på att förblöda. Den tredubbla
frestelsen i öknen har sin motsvarighet i en tredubbel frestelse som drabbar Jesus på
korset. "Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade:
Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv" (23:35).
Soldaterna gör narr av honom och säger: "Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv"
(23:37). Och en av de korsfästa förbrytarna säger: "Är inte du Messias? Hjälp då dig
själv och oss" (23:39). När vi ser upp mot korset förstår vi kanske något av dramatiken i
denna frestelse. Man uppfordrar Jesus att utnyttja sin makt och så undvika döden.
Jesus har kommit för att ge sitt liv, för att dö, och nu säger man: "Om du vill att vi skall
tro på dig, rädda då dig själv." Med andra ord, dö inte!
Vi anar vilket smärtsamt sår dessa ord öppnar i Jesu hjärta. Om han skulle stiga ned
från korset skulle folket tro. De skulle ropa: "Leve Gud!" När han hänger kvar, vägrar
de att tro. Men Jesus stiger inte ned från korset. Han vill gå den väg som Fadern har
utstakat för honom. Han har kommit för att visa den yttersta kärleken och därmed
avslöja Faderns kärlek. Han vill vara trogen detta uppdrag även om hans frivilliga död
för ögonblicket har motsatt effekt.
Jesus vill inte använda sin makt, bara sin kärlek.
Vi vet att vi måste gå samma väg som han. I grunden går alla våra frestelser ut på att
få oss att avvika från denna väg. Jesus har en gång för alla besegrat alla frestelser –
för oss. Vi har sett att vi kan övervinna frestelserna genom att fly till Guds ord. Men
Jesus är själv det substantiella Ordet, det förtätade Ordet, Faderns Ord. Om vi håller
oss till honom, i honom, deltar vi i hans seger. Allt förmår vi genom honom som ger oss
kraft (Fil 4:13).
Av Wilfrid Stinissen, karmelit (1927-2013)
Matteus skriver att Jesus, efter att ha blivit döpt av Johannes döparen, fördes av Anden
ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. Det är Anden som för honom ut i öknen.
Jesus står fullständigt under Andens ledning. Hur rikt och välsignat skulle inte vårt liv
bli om vi lät oss ledas av Anden och inte av köttet, av vår gamla självcentrerade
människa! Vi har ju fått Anden. "Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han
har gett oss den helige Ande!” (Rom 5:5). Är vi villiga att bejaka hans ledning?
Anden leder Jesus till öknen. Där, i öknen, blir han inte störd av människor. Där kan
han vara ensam med sin Fader. Där fastar han i fyrtio dagar, som svarar mot de fyrtio
år som Israels barn vistades i öknen innan de fick gå in i det förlovade landet. De var
inte nöjda med den mat de fick, de klagade och gnällde. Jesus har ingen annan mat än
sitt kärleksfulla umgänge med Fadern. Jesus återställer den ursprungliga ordningen.
Det är inte mat och dryck som är viktigast. Det som kommer först är Gud.
Men visst måste vi också äta. När de fyrtio dagarna är slut blir Jesus hungrig. Det är
då, när Jesus är utmattad av sin långa fasta, som djävulen kommer för att fresta
honom. Han utnyttjar Jesu hunger för att få honom att göra ett under. "Om du är Guds
son, så befall att de här stenarna blir bröd." Djävulen anknyter till det som rösten från
himlen sade vid Jesu dop: "Detta är min älskade son." "Du är ju Guds son", menar
djävulen, "du har obegränsad makt, du kan förvandla stenar till bröd."
Det är sant att Jesus har makt, men han har inte kommit för att använda denna makt
för sig själv utan för oss. Han har kommit för att tjäna oss, inte för att betjäna sig själv.
Han vill gärna göra ett under när det handlar om att ge mat åt andra, han kommer att
göra det flera gånger. Men han får och vill inte göra det för sig själv.
Djävulen är envis. Han för Jesus till Jerusalem och ställer honom högst uppe på
tempelmuren och vill att Jesus kastar sig ner därifrån. Det står ju skrivet att änglarna
skall skydda honom och bära honom på sina händer. Djävulen vill få Jesus att sätta
Gud på prov, att tvinga honom att ingripa för att rädda hans liv. Men Jesus vill inte
förfoga över Gud, inte bestämma vad han skall göra. Han vill tjäna och lyda Gud, inte
tvinga Gud att lyda honom.
Djävulen ger inte upp. Han kommer med ett avskyvärt erbjudande. Han vill ge Jesus
hela världens makt och härlighet i utbyte mot att Jesus tillber honom. Djävulen försöker
fresta Jesus till avfall från Gud, till att förneka det som alltid har varit Israels
existensberättigande: att dyrka och älska den ende Guden och avhålla sig från
avgudadyrkan. Jesus svarar genom att citera just det skriftord som formulerar detta
fundamentala uppdrag: "Herren, din Gud skall du tillbe, och endast honom skall du
dyrka."
Dessa tre frestelser som djävulens perversa fantasi har uttänkt är typiska
messiasfrestelser. Tre gånger försöker djävulen att få Jesus att svika sin kallelse som
messias. Messias har inte kommit för att demonstrera Guds makt utan Guds kärlek.
Han har kommit för att visa att Guds härlighet inte i första hand består i makt och
majestät utan i ödmjukt tjänande.
Jesus förblir sin kallelse trogen. Liksom Adam i paradiset frestades till att bli olydig, så
blir också den andre Adam frestad. Men medan den förste Adam ger efter för
frestelsen går den andre Adam ut ur striden som segrare. "Liksom en enda människas
olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga", så
sammanfattar Paulus frälsningshistorien (Rom 5:19).
Dessa tre frestelser inträffar i början av Jesu offentliga liv. Som så ofta när det gäller
Guds och Jesu handlande innehåller början på ett hemlighetsfullt sätt allt som kommer
att hända senare. I Johannesevangeliet börjar Jesu offentliga liv med bröllopet i Kana.
Så antyder han att hela det kristna livet är ett bröllop där han är brudgummen och
kyrkan bruden. I dagens evangelium som är hämtat från Matteus – men vi finner det
även hos Lukas och Markus – förkunnas från början tydligt att Jesus har besegrat
djävulen. Även om Jesus kommer att frestas igen, upplyses hela Jesu liv av denna
första seger. Den första segern är en profetia om den slutgiltiga seger som han
kommer att vinna på korset.
Något liknande kan inträffa i vårt liv. Vi ser det hos helgonen, till exempel den helige
Thomas More. Han får order om att anmäla sig hos kungen, Henrik VIII. Thomas vet
vad som väntar honom: arrestering, tortyr och död. Men han beger sig iväg, går lydigt
ombord på båten och försjunker i en djup tystnad. Båten glider fram på Themsen
medan Thomas funderar och besinnar sig. Plötsligt utropar han: "Jag har segrat."
Detta betyder inte att allt redan är förbi, att han kommer att slippa tortyr och död. Men
när han i detta ögonblick, i djup bön, ser allt det hemska som kommer att hända med
honom, anförtror han sig åt Gud och erfar att han får lita på Guds nåd som stärker
honom. Därför kan han säga: "Jag har segrat." Frestelsen är övervunnen. Vi borde
oftare kunna säga som Caesar: "Alea jacta est tärningen är kastad". Ett beslutsamt
beslut i början kan vara avgörande för resten av livet.
Jesu beslutsamhet i öknen där han orubbad och utan att tveka, ja med gudomlig
värdighet, ger djävulen svar på tal, kan inspirera oss och lära oss hur vi skall umgås
med frestelser. Det är påfallande att Jesus varje gång övervinner frestelsen genom att
citera Guds ord. Han lär oss hur vi kan göra när vi frestas. Vi kan ta vår tillflykt till Guds
ord. "Guds ord är Andens svärd", skriver Paulus (Ef 6:17). Med detta svärd är vi i stånd
att hugga av huvudet på alla frestelser. Detta förutsätter givetvis att vi är förtrogna med
Guds ord. Inte för inte säger vår karmelregel att vi dag och natt skall meditera över
Guds ord.
Hos Lukas avslutas berättelsen om frestelserna i öknen med orden: "När djävulen hade
prövat honom på alla sätt lämnade han honom för en tid." När Jesus håller på att dö är
djävulen där igen. Liksom han försökte utnyttja Jesu svaghet efter den långa fastan,
försöker han nu angripa Jesus just när han håller på att förblöda. Den tredubbla
frestelsen i öknen har sin motsvarighet i en tredubbel frestelse som drabbar Jesus på
korset. "Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade:
Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv" (23:35).
Soldaterna gör narr av honom och säger: "Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv"
(23:37). Och en av de korsfästa förbrytarna säger: "Är inte du Messias? Hjälp då dig
själv och oss" (23:39). När vi ser upp mot korset förstår vi kanske något av dramatiken i
denna frestelse. Man uppfordrar Jesus att utnyttja sin makt och så undvika döden.
Jesus har kommit för att ge sitt liv, för att dö, och nu säger man: "Om du vill att vi skall
tro på dig, rädda då dig själv." Med andra ord, dö inte!
Vi anar vilket smärtsamt sår dessa ord öppnar i Jesu hjärta. Om han skulle stiga ned
från korset skulle folket tro. De skulle ropa: "Leve Gud!" När han hänger kvar, vägrar
de att tro. Men Jesus stiger inte ned från korset. Han vill gå den väg som Fadern har
utstakat för honom. Han har kommit för att visa den yttersta kärleken och därmed
avslöja Faderns kärlek. Han vill vara trogen detta uppdrag även om hans frivilliga död
för ögonblicket har motsatt effekt.
Jesus vill inte använda sin makt, bara sin kärlek.
Vi vet att vi måste gå samma väg som han. I grunden går alla våra frestelser ut på att
få oss att avvika från denna väg. Jesus har en gång för alla besegrat alla frestelser –
för oss. Vi har sett att vi kan övervinna frestelserna genom att fly till Guds ord. Men
Jesus är själv det substantiella Ordet, det förtätade Ordet, Faderns Ord. Om vi håller
oss till honom, i honom, deltar vi i hans seger. Allt förmår vi genom honom som ger oss
kraft (Fil 4:13).
mandag den 24. februar 2014
Korsets kraft
Jeg læste i går flere programmer for spirituelle arrangementer - i kristen regi. "Esoterisk kristendom", hvad er det? Jesus blev nævnt som en inspirerende person. Men ellers stod der ikke meget om ham.
Blev dårlig af at læse det. Gik en tur. Et ord fra 1.Kor 2 genlød i mig. Paulus skriver: Jeg kom ikke til jer med visdoms overtalende ord ... men jeg ville ikke vide noget andet blandt jer end Jesus Kristus og det som korsfæstet.
Paulus kom til en by, KOrinth som var præget af "ny-åndelighed". Han turde være naiv. Turde stå ved det, som er kristendommens kerne, dens kraft: Den korsfæstede Jesus Kristus.
Mon ikke vi skal lære noget af ham?
87 år! Ja, det blev jeg i torsdags! Nu er der så mange år bag mig - og så kort tid foran mig. Det er alvorligt!
Blev dårlig af at læse det. Gik en tur. Et ord fra 1.Kor 2 genlød i mig. Paulus skriver: Jeg kom ikke til jer med visdoms overtalende ord ... men jeg ville ikke vide noget andet blandt jer end Jesus Kristus og det som korsfæstet.
Paulus kom til en by, KOrinth som var præget af "ny-åndelighed". Han turde være naiv. Turde stå ved det, som er kristendommens kerne, dens kraft: Den korsfæstede Jesus Kristus.
Mon ikke vi skal lære noget af ham?
87 år! Ja, det blev jeg i torsdags! Nu er der så mange år bag mig - og så kort tid foran mig. Det er alvorligt!
tirsdag den 28. januar 2014
åndeligt venskab
Jeg har hadet det ord! Hørte en vits, som siger noget om dette i forvanskning: to munke kunne ikke døje hinanden, de undgik at tale sammen ... besværligt! Men de havde et dybt åndeligt venskab! Jeg vil venskab jeg kan føle, mærke, opleve - ikke noget luftigt åndeligt. Og dog, så er det ofte de blot u-åndelige venskaber der bliver luftige, flygtige.
I min daglige læsning stødte jeg på dette: "Åndelig venskab opstår, når et menneskes dyb åbner sig for et andet menneskes inderste dyb. I det venskab er man aldrig længere kun to ... "
Kan man ikke skelne mellem fællesskab og venskab? Vores menighed er mit nærmeste fællesskab. Vi har ikke valgt hinanden. Men i messen bliver vi ét.
Men jeg har nære venner, som jeg ikke kan dele nadverfællesskab med, men hvor det virkelig gælder: dyb åbner sig for dyb.
Læste for mange år siden bogen "Vänskabens sakrament".Den er just genudgivet på svensk. Måske mere om den senere.
I min daglige læsning stødte jeg på dette: "Åndelig venskab opstår, når et menneskes dyb åbner sig for et andet menneskes inderste dyb. I det venskab er man aldrig længere kun to ... "
Kan man ikke skelne mellem fællesskab og venskab? Vores menighed er mit nærmeste fællesskab. Vi har ikke valgt hinanden. Men i messen bliver vi ét.
Men jeg har nære venner, som jeg ikke kan dele nadverfællesskab med, men hvor det virkelig gælder: dyb åbner sig for dyb.
Læste for mange år siden bogen "Vänskabens sakrament".Den er just genudgivet på svensk. Måske mere om den senere.
torsdag den 23. januar 2014
Venskab
Jeg er flyttet meget i mit liv - og flyttet kirkeligt!
Som helt ung var mine venner dem, der kom i Missionshuset. Senere som gift havde vi vore nære venner i bibelkredse.
Med konversionen mistede jeg en del af disse venner. Mit skridt var jo en skandale. Men nogle bevarede jeg venskabet med, dog er kun én af dem i live - 90 år.
Men jeg har fået nye venner - dybe venskaber. I alle mine svenske eksemplarer af Wilfrid Stinissens bøger har han i dedikationen skrevet. "Tack för din trofasta vänskap". Vi har bestemt ikke altid været enige. Der har været paucer, hvor kontakten var svag, men den har aldrig været afbrudt, og vore sidste mails var præget sf dyb taknemmelighed for de 43 års venskab. Hans død har efterladt et tomrum.
Jo ældre, man bliver, jo flere tomrum opstår!
Og dog: Wilfrid, og andre med ham er jo bare gået foran. Vi skal mødes igen - og hvilken glæde det bliver!
I den bog, jeg dagligt læser i, handler teksten i dag om "Andlig vänskap".
Mere om det næste gang.
Som helt ung var mine venner dem, der kom i Missionshuset. Senere som gift havde vi vore nære venner i bibelkredse.
Med konversionen mistede jeg en del af disse venner. Mit skridt var jo en skandale. Men nogle bevarede jeg venskabet med, dog er kun én af dem i live - 90 år.
Men jeg har fået nye venner - dybe venskaber. I alle mine svenske eksemplarer af Wilfrid Stinissens bøger har han i dedikationen skrevet. "Tack för din trofasta vänskap". Vi har bestemt ikke altid været enige. Der har været paucer, hvor kontakten var svag, men den har aldrig været afbrudt, og vore sidste mails var præget sf dyb taknemmelighed for de 43 års venskab. Hans død har efterladt et tomrum.
Jo ældre, man bliver, jo flere tomrum opstår!
Og dog: Wilfrid, og andre med ham er jo bare gået foran. Vi skal mødes igen - og hvilken glæde det bliver!
I den bog, jeg dagligt læser i, handler teksten i dag om "Andlig vänskap".
Mere om det næste gang.
søndag den 5. januar 2014
Jeg dør ikke, jeg går ind til livet
Wilfrid Stinissen ocd.
I de sidste år har Wilfrid Stinissen ofte udtrykt sin længsel efter ”Det store mötet”. Nu har han oplevet det, som er titlen på en af hans bøger: ”Jag dör inte jag träder in i livet”.
Og dog føles det så uvirkeligt, at han nu har forladt os. Han var et usædvanligt levende menneske, til stede i nuet og med enorm arbejdskraft, altid interesseret i livet omkring sig. Indtil for et par uger siden var han taknemmelig for og kommenterede interessante links, man sendte ham.
Allerede som 16-årig vidste han, hvad han ville med sit liv og indtrådte i 1943 i et karmeliterkloster i Belgien. Adspurgt for nylig, om han i dag ville tilråde så tidlig indtræden, svarede han nej, men tiden var en anden dengang, og han var opvokset i et hjem, hvor daglig messe og bøn var naturligt integreret i familiens liv. Også to af hans søskende gik i kloster, en nu afdød bror som karmelit, og en søster er franciskanerinde på Færøerne.
Br. Wilfrid fortsatte sine studier ud over de tre års filosofi og fire års teologi, og efter at have doktoreret i filosofi var han en tid professor i dette fag. Karmeliterklostrene i Belgien havde en del udadrettet arbejde, men i 1960-erne besluttede ordenen, at der i hver provins skulle være et rent kontemplativt kloster. Belgiske karmeliternonner havde i 1950-erne grundlagt et kloster i Glumslöv, Sverige, og det var søstrenes store ønske at få karmelitisk vejledning, så det var nærliggende for de belgiske brødre at søge et egnet sted i nærheden.
I 1967 købte ordenen et forfaldent husmandssted i Norraby på den skånske slette. Dér flyttede br. Wilfrid ind sammen med tre medbrødre. I 1973 udvidedes med nabohuset, en gammel skole, som blev ombygget til retrætehuset Karmelgården. I samtalerummet dér har br. Wilfrid tilbragt utallige timer med at give åndelig vejledning.
Br. Wilfrid var med hele sin person præst. Han blev præsteviet på festdagen for den hellige præst Jean-Maria Vianney, kendt som sognepræsten af Ars, og på mindekortet for sin præstevielse lod han trykke dennes ord: ”Hur stort det är att vara præst! Om han fattade det, skulle han dö”.
I de år spirede en retrætebevægelse frem i Sverige med det inspirerende centrum i Berget, Rättvik. Br. Wilfrid var en af pionererne, og i nogle år gik turen ofte til Rättvik for at lede kursus/ - retræte dér. I begyndelsen var det i samarbejde med Hans Hof, professor i religionsfilosofi. De to udgav sammen en bog ”Meditation og Mystik”, men inden den udkom, skiltes deres veje. Br. Wilfrid kunne ikke følge Hof, der var præget af zenbuddhisme. Men den nære forbindelse til Berget beholdt han.
Br. Wi
lfrid betydning for økumenien i Norden er uvurderlig, og det var en særlig glæde for ham, da han i en jubilæumsmesse i Rättvik, efter tilladelse af sin medbroder biskop Anders Arborelius, kunne indbyde alle til at modtage kommunionen.
Et sted i Norge sidder en teolog og skriver doktorafhandling om br. Wilfrids teologi. Den kan blive spændende. I de 43 år, jeg har haft nær kontakt med br. Wilfrid, har han været meget åben over for nye teologiske strømninger, men samtidig dybt rodfæstet i Karmel.
Deltagerne i hans retræter bad ham om at udgive retræteforedragene i bogform. Det var svært at tro ham, når han kunne sige, at det faldt ham vanskeligt at skrive og at han i grunden slet ikke havde lyst til det, for hans bøger er udkommet i en stadig strøm. Først på et frikirkeligt forlag, siden på flere svenske forlag, og de er oversat til mange sprog. De læses i alle kirkesamfund og af ikke-kristne. Den mest solgte og nok mest elskede er ”I dag er Guds dag”, som for nylig er udkommet på dansk i nyt oplag. Hans styrke har altid været, at han kunne udtrykke dybe tanker i et enkelt og let sprog. Jeg mødte en journalist, som op af lommen trak et slidt eksemplar af ”Natten er mit lys”, som er br. Wilfrids fortolkning til nutidigt sprog af Johannes af Korsets ikke altid så lette tanker. Den bog havde reddet ham ud af en depression.
I sine sidste år elskede br.Wilfrid at citere Leonard Cohens berømte sætning: "There's a crack in everything, that's where the light gets in.” Der findes en revne, et åbent sår, i mennesket, og det er dér lyset - Gud - kommer ind.
I en samtale med sin gode ven, pinsepræsten Peter Halldorf, fremhævede han det, som kan blive hans vigtigste eftermæle: "Jeg har en idé, jeg ved ikke om man vover at skrive det ... Vi lever i svære og forvirrede tider. De fleste mennesker er trætte og slidte, de lider af komplekser og neuroser. I sådan en tid lader Gud en ny hellighedstype træde frem. En der ikke består i det den katolske Kirke gør, når man saligkårer - man undersøger da om kandidaten har levet dyderne på en heroisk måde - men en hellighed, der består i en accept af egen svaghed. Det er i mine fiaskoer jeg mest af alt kan møde Gud. Når jeg stiller mig midt i min svaghed og råber til Gud om barmhjertighed, så kommer jeg Gud nær.
Jeg tror at Gud i denne kaotiske tid er tilbøjelig til at dispensere fra det gamle hellighedsideal. Jeg ville næsten sige at det nu er tid til helgener på dispensation. At Gud lader sin barmhjertighed strømme rigeligere over os end tidligere. Gud tager os elendige mennesker, hvor vi er. Han arbejder med det forhåndenværende materiale. Han har ikke ændret plan med os mennesker, Han ønsker også nu i vore dage, at vi bliver hellige. Måske er det vor tids særlige nådegave at få en dybere forståelse af hellighedens væsen: At hellighed ikke består i at være fejlfri, men i en grænseløs tillid til Gud”.
Broder Wilfrid er gået ind til Livet. Han har ikke forladt os, men beder for os.
I de sidste år har Wilfrid Stinissen ofte udtrykt sin længsel efter ”Det store mötet”. Nu har han oplevet det, som er titlen på en af hans bøger: ”Jag dör inte jag träder in i livet”.
Og dog føles det så uvirkeligt, at han nu har forladt os. Han var et usædvanligt levende menneske, til stede i nuet og med enorm arbejdskraft, altid interesseret i livet omkring sig. Indtil for et par uger siden var han taknemmelig for og kommenterede interessante links, man sendte ham.
Allerede som 16-årig vidste han, hvad han ville med sit liv og indtrådte i 1943 i et karmeliterkloster i Belgien. Adspurgt for nylig, om han i dag ville tilråde så tidlig indtræden, svarede han nej, men tiden var en anden dengang, og han var opvokset i et hjem, hvor daglig messe og bøn var naturligt integreret i familiens liv. Også to af hans søskende gik i kloster, en nu afdød bror som karmelit, og en søster er franciskanerinde på Færøerne.
Br. Wilfrid fortsatte sine studier ud over de tre års filosofi og fire års teologi, og efter at have doktoreret i filosofi var han en tid professor i dette fag. Karmeliterklostrene i Belgien havde en del udadrettet arbejde, men i 1960-erne besluttede ordenen, at der i hver provins skulle være et rent kontemplativt kloster. Belgiske karmeliternonner havde i 1950-erne grundlagt et kloster i Glumslöv, Sverige, og det var søstrenes store ønske at få karmelitisk vejledning, så det var nærliggende for de belgiske brødre at søge et egnet sted i nærheden.
I 1967 købte ordenen et forfaldent husmandssted i Norraby på den skånske slette. Dér flyttede br. Wilfrid ind sammen med tre medbrødre. I 1973 udvidedes med nabohuset, en gammel skole, som blev ombygget til retrætehuset Karmelgården. I samtalerummet dér har br. Wilfrid tilbragt utallige timer med at give åndelig vejledning.
Br. Wilfrid var med hele sin person præst. Han blev præsteviet på festdagen for den hellige præst Jean-Maria Vianney, kendt som sognepræsten af Ars, og på mindekortet for sin præstevielse lod han trykke dennes ord: ”Hur stort det är att vara præst! Om han fattade det, skulle han dö”.
I de år spirede en retrætebevægelse frem i Sverige med det inspirerende centrum i Berget, Rättvik. Br. Wilfrid var en af pionererne, og i nogle år gik turen ofte til Rättvik for at lede kursus/ - retræte dér. I begyndelsen var det i samarbejde med Hans Hof, professor i religionsfilosofi. De to udgav sammen en bog ”Meditation og Mystik”, men inden den udkom, skiltes deres veje. Br. Wilfrid kunne ikke følge Hof, der var præget af zenbuddhisme. Men den nære forbindelse til Berget beholdt han.
Br. Wi
lfrid betydning for økumenien i Norden er uvurderlig, og det var en særlig glæde for ham, da han i en jubilæumsmesse i Rättvik, efter tilladelse af sin medbroder biskop Anders Arborelius, kunne indbyde alle til at modtage kommunionen.
Et sted i Norge sidder en teolog og skriver doktorafhandling om br. Wilfrids teologi. Den kan blive spændende. I de 43 år, jeg har haft nær kontakt med br. Wilfrid, har han været meget åben over for nye teologiske strømninger, men samtidig dybt rodfæstet i Karmel.
Deltagerne i hans retræter bad ham om at udgive retræteforedragene i bogform. Det var svært at tro ham, når han kunne sige, at det faldt ham vanskeligt at skrive og at han i grunden slet ikke havde lyst til det, for hans bøger er udkommet i en stadig strøm. Først på et frikirkeligt forlag, siden på flere svenske forlag, og de er oversat til mange sprog. De læses i alle kirkesamfund og af ikke-kristne. Den mest solgte og nok mest elskede er ”I dag er Guds dag”, som for nylig er udkommet på dansk i nyt oplag. Hans styrke har altid været, at han kunne udtrykke dybe tanker i et enkelt og let sprog. Jeg mødte en journalist, som op af lommen trak et slidt eksemplar af ”Natten er mit lys”, som er br. Wilfrids fortolkning til nutidigt sprog af Johannes af Korsets ikke altid så lette tanker. Den bog havde reddet ham ud af en depression.
I sine sidste år elskede br.Wilfrid at citere Leonard Cohens berømte sætning: "There's a crack in everything, that's where the light gets in.” Der findes en revne, et åbent sår, i mennesket, og det er dér lyset - Gud - kommer ind.
I en samtale med sin gode ven, pinsepræsten Peter Halldorf, fremhævede han det, som kan blive hans vigtigste eftermæle: "Jeg har en idé, jeg ved ikke om man vover at skrive det ... Vi lever i svære og forvirrede tider. De fleste mennesker er trætte og slidte, de lider af komplekser og neuroser. I sådan en tid lader Gud en ny hellighedstype træde frem. En der ikke består i det den katolske Kirke gør, når man saligkårer - man undersøger da om kandidaten har levet dyderne på en heroisk måde - men en hellighed, der består i en accept af egen svaghed. Det er i mine fiaskoer jeg mest af alt kan møde Gud. Når jeg stiller mig midt i min svaghed og råber til Gud om barmhjertighed, så kommer jeg Gud nær.
Jeg tror at Gud i denne kaotiske tid er tilbøjelig til at dispensere fra det gamle hellighedsideal. Jeg ville næsten sige at det nu er tid til helgener på dispensation. At Gud lader sin barmhjertighed strømme rigeligere over os end tidligere. Gud tager os elendige mennesker, hvor vi er. Han arbejder med det forhåndenværende materiale. Han har ikke ændret plan med os mennesker, Han ønsker også nu i vore dage, at vi bliver hellige. Måske er det vor tids særlige nådegave at få en dybere forståelse af hellighedens væsen: At hellighed ikke består i at være fejlfri, men i en grænseløs tillid til Gud”.
Broder Wilfrid er gået ind til Livet. Han har ikke forladt os, men beder for os.
Wilfrid Stinissens død
D. 30.11 døde Wilfrid Stinissen. Så kort før skrev han til mig, at han ikke havde det godt, noget med maven, det kan være alvorligt. En uge efter, straks efter at han havde fået svar på scanning: Det er cancer i bugspytkirtlen. "Som du ved, er der ingen helbredelsse for det". Han mindede mig om, hvor ofte han havde skrevet eller talt om, at han længtes efter "det stor mötet", men at han kunne bæve ind for den nedbrydning der nu ville komme. "Men opfat ikke dette som afsked, jeg kan have flere måneder her endnu". Men så gik det hurtigt. 14 dage efter et smukt brev, som blev afskedsbrev.
Det var rygtedes at br. W. var dødssyg, og jeg blev bedt om at skrive mindeord. At skrive dette, mens han endnu levede ... det er det sværeste jeg har skrevet. Jeg lægger det ind her.
Vi mødtes første gang i påsken 1970 - efter at have udvekslet nogle breve. Wilfrid har i mange år været min skriftefar og åndelige vejleder. De bedste samtaler har vi nok haft på lange traveture eller i GLumslöv. Samtalerummet i Norraby har altid gjort mig nervøs. I de sidste år har kontakten været pr. telefon og mail.
Nu er det snart hans fødselsdag,og en måned efter min. Hvor vil jeg savne hans fødselsdagshilsen, hvor han altid skrev: Så er vi igen lige gamle ...
Vi var ikke altid enige. Uden iøvrigt at sammenligne, så var Teresa og Johannes af Korset det heller ikke. Mam nævner altid de to i et åndedræt, som var de altid enhed - langtfra! men trods forskelle tjente de begge Karmel.
Jeg føler stadig en tomhed, efter at br. Wilfrid er gået ind til livet. Og samtidig et dybere nærvær.
Det var rygtedes at br. W. var dødssyg, og jeg blev bedt om at skrive mindeord. At skrive dette, mens han endnu levede ... det er det sværeste jeg har skrevet. Jeg lægger det ind her.
Vi mødtes første gang i påsken 1970 - efter at have udvekslet nogle breve. Wilfrid har i mange år været min skriftefar og åndelige vejleder. De bedste samtaler har vi nok haft på lange traveture eller i GLumslöv. Samtalerummet i Norraby har altid gjort mig nervøs. I de sidste år har kontakten været pr. telefon og mail.
Nu er det snart hans fødselsdag,og en måned efter min. Hvor vil jeg savne hans fødselsdagshilsen, hvor han altid skrev: Så er vi igen lige gamle ...
Vi var ikke altid enige. Uden iøvrigt at sammenligne, så var Teresa og Johannes af Korset det heller ikke. Mam nævner altid de to i et åndedræt, som var de altid enhed - langtfra! men trods forskelle tjente de begge Karmel.
Jeg føler stadig en tomhed, efter at br. Wilfrid er gået ind til livet. Og samtidig et dybere nærvær.
Abonner på:
Opslag (Atom)