Uha, det er længe siden jeg har skrevet. Men der har været så meget ...
Jeg søgte noget på min harddisk, og stødte på denne samtale mellem redaktøren af Pilgrim, Peter Halldorf og mig. Den har været bragt i det svenske tidsskrift og er der for på svensk.
Opstandelsen overstråler døden.
P.H.: Du har undertiden i forbindelse med døden talt om forundring. Føler du I den alder du nu har, at du i døden vil forundres?
G. L. : Når man ved, at tiden for mødet med livet på den anden side er kort, bliver spørgsmålet mere nærgående: Hvad er det jeg skal møde? Nu og da kan en bøn stige op fra dybet av mit indre, uden at jeg reflekterer over den. ikke min bøn, men en bøn som bedes i mig. Engang bad jeg ud fra en vis desperation: ”Jesus, vis mig hvad der venter mig. ”Pludseligt omfavnedes jeg af en varm kærlighed. Det var svaret: Det er kærligheden som venter mig!
P.H.: Har dit syn på døden altid været så lys?
G.L.: Min opfattelse af døden er dybt forankret i vækkelseskristendommen. Jeg mindes min morfar, en patriarktype. Han levede av sin bibel, kunne den udenad. En morgon da han sad och læste sin tidning, föll den ur hans händer. Han höjde den ena armen, samtidigt som han utbrast i ett glatt och förundrat ”Åh!”. Sedan föll han ner död. Jag bars från början av barnets enkla tro: Att dö är att gå hem till Jesus. Men så dök det upp stränga helvetespredikanter som sårade det lilla barnets själ. Den glada förväntan byttes i ångest. Ibland undrar jag om de inte alla borde få en kvarsten om halsen… Men de visste ju inte bättre.
P.H.: ”Innanför eller utanför, var ska du stå en gång”, sjöng man ju i de gamla bönhusen.
G.L.: Jag minns en ungdomskamrat vars död gjorde djupt intryck på mig. Med sitt mycket livliga temperament passade hon inte riktigt in i bönhusmiljön där vi växte upp. Hon genomskådade var fromma beteenden och karikerade dem. Hennes föräldrar var bekymrade för henne. Hon blev alvarligt sjuk, og en dag tyckte hennes far att han borde förbereda henne för döden. Hennes reaktion var väldigt enkel: ”Det gör inget, för Jesus är här.” Hennes kamrater kom hem till hennes begravning. Vi samlades alla på gårdsplanen, stilla och högtidligt gick vi bakom kistan från hennes föräldrars gård till kyrkan. En helande stillhet omslöt oss. Men hon hörde ju inte till de frälsta! Hon hade faktiskt gjort narr av de allt för frälsta. Och likväl: Jesus var där. En del av de alltför snäva ramarna sprängdes den gången.
P.H.: Hur har din syn på döden sedan förändrats under livets gång?
G.L.: När tron mognar skapas också en större förväntan inför det stora mysterium som väntar bortom döden. Som en gång när jag låg på sjukhuset och väntade på en operation: ”Kanske är jag där om några timmar”, tänkte jag. Men så återkom rädslan som planterats i mig som barn. Det finns väl också ett helvete? Mina många synder… Senare kom skärselden in i bilden. Inte i samband med min konversion, för då tog jag mig an trons sanningar i en sund hierarkisk ordning, och skärselden hamnade då utanför. Men den hörde ju till.
P.H.: Du har under en stor del av ditt liv lett retreater och varit andlig vägledare för människor. När det kommer till den yttersta frågan om döden, var har du själv fått den vägledning som varit dig till störst hjälp?
G.L.: Mötet med kyrkofäderna kom att fullständigt förändra mitt förhållningssätt till döden. För dem står uppståndelsen i centrum. Jesus har besegrat döden, och han drar oss med in i uppståndelsen. ”Minnet av döden är en nåd, som läggs till de övriga gåvor Gud ger oss”, skriver Johannes Klimakos på 600-talet. Minnet i denna mening är ett metafysiskt minne, en erinran, något helt annat än de psykologiska minnen som vi bär med oss genom olika upplevelser i livet. Djupt inom oss vet vi att vi ”haver andetsteds hjemme”, som Blicher sjöng. Det minnet är förbundet med tron: ”Det är omöjligt att leva den kommande dagen i tro, om vi inte betraktar den som den sista i vårt liv”, säger Johannes Klimakos
P.H.: Måste man oavbrutet tänka på döden för att kunna leva i tro?
G.L.: Både och. Tro har med verkligheten att göra. Och döden är en del av tillvarons verklighet. Men minnet av döden måste vara förbundet med Jesu namn. Namnet på honom som har besegrat döden. Klimakos säger också: ”Låt minnet av döden vara närvarande när du faller i sömn och när du vaknar, liksom åkallan av Jesus. Då kommer du att vara beskyddad när du sover.”
P.H.: Om Kristus inte har uppstått är vi de mest ömkansvärda av människor, säger Paulus.
G.L.: Ja, Jesu uppståndelse – och vår egen – är den grund kristendomen bygger på - eller: eksistentielle sandhed”omdrejningspunkt”. Varje kristen är kallad till ett liv där vi har lagt döden bakom oss, och därför inte behöver frukta kroppens död. Under de första århundradena kallades de kristna ”de som inte fruktar döden”.
P.H.: Förundran inför döden är alltså möjlig för att uppståndelsens liv redan inträtt?
G.L.: Jag upplevde en gång ett dop genom nedsänkning. För mig som är van vid tre handkupor vatten över barnets huvud, var det en stark upplevelse. Prästen gick ner i sjön tillsammans med de två stora barnen. I tur och ordning försvann de ner under vattnet, för att strax komma upp igen. De dog med Kristus och uppstod med honom. Efteråt kunde vi se, både på de nydöpta och på prästen, att något hade skett. Det var gripande när vi under vandringen från sjön till kapellet sjön den gamla väckelsesången: ”Saliga visshet, Jesus är min.” I den vissheten vågar jag också tro på min egen uppståndelse.
P.H.: ”Om vi har dött med Kristus, skall vi också leva ett nytt liv med honom”, säger Paulus. Och kyrkofäderna kallade den andliga människan för en ”uppstånden människa”. Vad innebär, på ett existentiellt plan, denna uppståndelse?
G.L.: Vi döps till Jesu död och uppståndelse, och hela vårt liv är en övning i att dö och uppstå. Ibland måste vi också dö från sådant i vårt liv som vi förlitar oss på, det som skänker trygghet, för Gud har något annat för oss. Något inträffar som får vår yttre trygghet att störta samman. Det kan vara en människas död, en skilsmässa, ett avsked från ett jobb. Man är som en död utan att kunna se någon uppståndelse. Men plötsligt bryter ljuset fram, och vi får ta emot nytt liv igen.
P.H.: I dopet har alltså denna död och uppståndelse redan skett, fastän den ständigt är i vardande. Hur ser du på förhållandet mellan dopet i vatten och dopet i Ande?
G.L.: Dopet i Anden gör oss förvissade om dopets nåd. Därigenom vet vi att vi har dött med Kristus och också uppstått med honom. I den vissheten släpper ångesten för döden sitt grepp.
P.H.: Kan du utveckla det.
G.L.: Det är den nåden som kan följas av tårarnas gåva, en erfarenhet som på franska kallas ”la douloureuse joie”, den smärtfulla glädjen. Hjärtat av sten förvandlas till ett hjärta av kött. Ett hjärtas som är lyhört för Andens viskning. Ett hjärta befriat från den tunga ångesten. Ett hjärta där Anden ingjuter kärlekens glädje och krav.
P.H.: Kärleken krav?
G.L.: Just den erfarenheten är själva kärnan i skärselden, så som påven Benedikt beskriver den. I mötet med Guds oändliga kärlek och rättfärdighet upplever själen sin egen otillräcklighet – även när den gudomliga kärleken har luttrat själen från den sista resten av synd. Skärselden är alltså inte en fysisk plats, utan en djup inre erfarenhet av Gud, som väcks av Guds kärlek.
P.H.: Det låter som att skärselden skulle kunna liknas vid ett andedop!
G.L.: Ja, hvorfor ikke? Jeg ser begge som en overvældende oplevelse af Guds kærlighed, som både vækker glæde og smerte, fordi den afslører vores hårdhed. Sådan forklarer det 20.århundredes største katolske teolog, Hans Urs von Balthasar skærsilden i sin bog ”Was dürfen wir hoffen?”, og han havde inden trykning drøftet manuskriptet med Ratzinger, den nuværende pave.
P.H.: Du återkommer ofta till livet i Anden, och har i din memoarbok berättat om ett slags andedopsupplevelse for få år siden.
G.L.: Den erfarenheten har gjort det tydligare för mig hur ett liv i Anden leder till en växande medvetenhet om dopets nåd. En medvetenhet som fullständigt förvandlar människan. När allt verkar förlorat – det känns som att vi har drunknat – kan uppmärksamheten på vårt dop förvandla död till uppståndelse. Jag har själv gjort den erfarenheten. Därför är all askes en övning i att avstå det som skymmer dopets nåd för vår blick. Livet i Anden leder till uppståndelsen här och nu.
P.H.: Vad gör du när blicken skyms och ångesten kommer smygande på nytt?
G.L.: Da er tungetalen mig en stor hjælp. Jeg ved, at der er mange i min baggrund, som ikke forstår mig i dette, ja som har lagt afstand til mig på grund af tungetalen. Men ud fra min erfaring gennem de sidste år mener jeg at der bør tales meget mere om denne gave. Den bør gøres lettere tilgængelig. Den er en hjælp i mørke perioder, som vi alle går gennem.
P.H.: Låt oss återvända till kyrkofäderna, som har betytt så mycket för dig. De talar ofta om kyrkan som det ”nya Eden”. Att kyrkan djupast sett är världen på väg mot sin förklaring.
G.L.: Kyrkan ger oss uppståndelsens näring: Den Uppståndne själv! Irenaeus av Lyon säger att ”som brödet efter åkallandet av Gud inte längre är vanligt bröd, utan består av både en jordisk och en himmelsk del, så är våra kroppar som deltar i eukaristin inte längre förgängliga, eftersom de bär på hoppet om uppståndelsen”. Jag minns när jag under en retreat knackade på retreatledarens dörr för att få gå till bikt. Prästen mötte mig med en omfamnande glädje och sa: ”Här kommer en som vill fira uppståndelsens fest!” Även bikten är ett uppståndelsens sakrament. En påtaglig erfarenhet av att det gamla är förbi, något nytt har kommit.
P.H.: Och samtidigt vet vi att döden en dag skall komma och hämta oss, att allt det vi erfar här bara är en blek skugga av det som skall komma.
G.L.: Det är så sant. Allt gott, det bästa och vackraste visar bara hän. Det är inte nog för mitt innersta djup. Och samtidigt är det just däri allt det sköna och goda har sitt yttersta värde. För mig handlar det om transparensen. Här i tiden ligger liksom ett täcke över allting. En dikt, ett konstverk kan för ett ögonblick bryta igenom. För en kort stund skymtar evigheten fram. Jag minns särskilt en konstupplevelse på Louisiana. Temat var Overdækningar. Sal efter sal var fyllda av övermålade konstverk. Bara ett litet hörn antydde att det från början varit något annat. Människor stod i beundran framför målningarna, och jag tänkte: Kejsarens nya kläder! Här finns ju inget. Detta är verkligen den moderns konstens förfall. Men när jag efteråt stod på en busshållsplats föll blicken på en grön gren. Jag såg det på ett sätt som jag aldrig tidigare sett en grön gren, den var genomskinlig, evigheten strålade från den. Då insåg jag att den utställning jag just sett hade tjänat som en katharsis. Min blick hade renats till att verkligen kunna se.
När jag mött och samtalat med någon jag känner en djup gemenskap med upplever jag nästan alltid ett både och: Det var så gott! Och samtidigt efterlämnade det en längtan. För det jag djupast inne ville dela var tillslutet. I evigheten tror jag att vi kommer att vara transparenta för varandra. Vi kommer att fullt ut kunna dela allt. Enheten blir fullständig.
P.H.: Nu är vi på väg mot påsken och skall på nytt följa Kristus på vägen genom död till uppståndelse, den händelse i vår kristna tro som förklarar alla andra händelser. Hur kan Kristi påsk förmedla vägledning till nutidsmänniskan i hennes existentiella kamp?
G.L.: Död och uppståndelse är ju invävt i hela livet, ända från födelsen. När vi föds dör vi från livmoderns trygghet, och uppstår till det vi kallar livet. Treåringens trots är en död från spädbarnets trygghet till ett större mått av självständighet. Jag såg en gång en konfirmand som i tv sa att hon inte önskade bli äldre, hon hade det så tryggt tillsammans med sina föräldrar. Rörande, men osunt. Hon måste dö från den tryggheten för att uppstå till en större frihet, kanske genom en kris som innebär smärta både för henne själv och hennes föräldrar. I vår karriärfixerade tid väntar nog den svåraste döds- och uppståndelseprocessen mitt i livet. Man har nått krönet, men sedan? Det gäller särskilt kvinnor.
P.H.: Mer än för män?
G.L.: Ja, jag har ofta i mina retreater mött medelålders kvinnor mitt i karriären, som vet att nu går det utför. För kvinnan omfattar krisen även utseendet. Det unga, slanka och vackra är ju det ideal som dominerar i vår tid. Mitt i livet-krisen är en existentiell kris i ordets verkliga mening. Myten om evig ungdom är djupt inristad hos oss, och i en kultur där källflödena till den äkta eviga ungdomen har täppts till, förvrängs myten till en illusion som kosmetologer och plastkirurger lever högt på. Frågan måste då på allvar ställas. Vad identifierar jag mig med? Min kropp eller mig själv som andlig varelse? Det är här det gäller att förverkliga sitt dop: att uppstå till ett rikare inre liv. Nu behöver kontemplationen, källan till den ständiga förnyelsen, får överta första platsen, om den inte haft den tidigare. Först då kan vi leva efter Paulus ord: ”Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag.” Myten om evig ungdom blir nu verklighet!
P.H.: Slutar denna utveckling av död och uppståndelse med kroppens död?
G.L.: På samma sätt som människans födelse ur moderns kropp är en övergång från en liten och trång värld till en oerhört mycket större, kommer födelsen ut ur vår egen kropp att ta oss in i en oändligt mycket större värld. Om barnet kunde berätta om sin sista tid i livmodern, skulle det då inte vara en berättelse om att allt var på väg att bli för trångt? Så kan det också kännas när man blir äldre: Det här livet blir för trångt. Det är inte liktydigt med livsleda, tvärtom. Med den följer en växande livsglädje och livslängtan. Det är en längtan efter större livsutrymme, efter det liv i överflöd som Jesus lovat oss.
P.H.: Du har nyligen förberett din egen begravning. Varför har det varit viktigt för dig?
G.L.: Jag vil gerne at den dag skal vare en uppståndelsens fest, som mina barn kan mindes med glädje. Min förberedelse er som en slags testamente, hvor salmer, tekster skal udsige det, som har været mit livs rigdom. Det var otroligt hårdt at gøre det. Men nu, hvor det er gjort, har jeg ikke tænkt mere på det. Nu kan livet leves videre, jeg kan arbete videre, så længe Gud vil.
Alle burde gøre dette.
