Jeg har ikke skrevet meget på denne blog. Slet ikke som jeg havde tænkt. Hvorfor? Travlhed? Lyst til at skrive om andet? I aftes, da jeg var kommet i seng, begyndte min hjerne at køre racerløb. Både med en artikel, som jeg er i gang med. Den bare rullede sig op for mig. Tekster til L.V. og så noget til denne blog. Jeg kunne ikke standse hjernevindingerne. Skulle jeg stå op og skrive? Nej, så ville søndagen være ødelagt.
Nu er teksterne til L.V. skrevet. Den ene skal lægges ud d. 1.4. og den anden lige før påske.
Artiklen må vente til i morgen.
Og så her? Mine betænkeligheder er gået på: Skal man være helt åben om sine tanker, følelser ang. at ældes? Kan det gavne nogen???
Hvis ikke jeg havde et ødelagt knæ, ville jeg ikke have mange begrænsninger. Men det er også nok! Jeg læser om spændende rejser, men nej, der skal man kunne gå meget ... værst i det daglige er, at jeg ikke kan trave lange ture i skoven. Disse vandringer har været mine åndehuller, mine inspirationskilder. Ofte har jeg sat mig ved skrivebordet og ikke kunne få et ord frem. Men på en lang skovtur - alene - har jeg så fået et helt foredrag.
Wilfrid Stinissens død har påvirket mig meget. Jeg fik brevkontakt med ham i 1968, mødte ham året efter, og i 1970 var jeg første gang i Norraby. Der har været perioder, hvor vort venskab har været lidt på stand by.Vi har et par gange haft ret forskellige meninger om teologiske spørgsmål.Men det er altid klaret op. Da vi fyldte 80 - med en måneds mellemrum - spiste vi god middag sammen. Og i de sidste år har vi haft ret nær mail- og telefonkontakt.At han fik et så kort sygdomsforløb og døde - ja, det var et chok. Hvor har jeg savnet ham. Gang på gang har jeg taget mig i at tænke: Det skal jeg fortælle ... og så: Åh nej!
Men så det forunderlige: ""tæppet"" mellem tid og evighed er blevet tyndere. Ofte har jeg følt ham ganske nær og vidst, at han beder for mig.
Den erfaring at evigheden er i tiden har jeg haft fra jeg konverterede - med mellemrum naturligvis. Og den er blevet tydeligere.
Og det er dette, hvor jeg spørger: Hvor meget af sådant skal man fortælle?
Det vil jeg tænke videre på!
søndag den 23. marts 2014
fredag den 7. marts 2014
prædiken til 1. søndag i fasten af Wilfrid Stinissen (1927-2013)
EN PREDIKAN FÖR 1:a SÖNDAGEN I FASTAN (A)
Av Wilfrid Stinissen, karmelit (1927-2013)
Matteus skriver att Jesus, efter att ha blivit döpt av Johannes döparen, fördes av Anden
ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. Det är Anden som för honom ut i öknen.
Jesus står fullständigt under Andens ledning. Hur rikt och välsignat skulle inte vårt liv
bli om vi lät oss ledas av Anden och inte av köttet, av vår gamla självcentrerade
människa! Vi har ju fått Anden. "Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han
har gett oss den helige Ande!” (Rom 5:5). Är vi villiga att bejaka hans ledning?
Anden leder Jesus till öknen. Där, i öknen, blir han inte störd av människor. Där kan
han vara ensam med sin Fader. Där fastar han i fyrtio dagar, som svarar mot de fyrtio
år som Israels barn vistades i öknen innan de fick gå in i det förlovade landet. De var
inte nöjda med den mat de fick, de klagade och gnällde. Jesus har ingen annan mat än
sitt kärleksfulla umgänge med Fadern. Jesus återställer den ursprungliga ordningen.
Det är inte mat och dryck som är viktigast. Det som kommer först är Gud.
Men visst måste vi också äta. När de fyrtio dagarna är slut blir Jesus hungrig. Det är
då, när Jesus är utmattad av sin långa fasta, som djävulen kommer för att fresta
honom. Han utnyttjar Jesu hunger för att få honom att göra ett under. "Om du är Guds
son, så befall att de här stenarna blir bröd." Djävulen anknyter till det som rösten från
himlen sade vid Jesu dop: "Detta är min älskade son." "Du är ju Guds son", menar
djävulen, "du har obegränsad makt, du kan förvandla stenar till bröd."
Det är sant att Jesus har makt, men han har inte kommit för att använda denna makt
för sig själv utan för oss. Han har kommit för att tjäna oss, inte för att betjäna sig själv.
Han vill gärna göra ett under när det handlar om att ge mat åt andra, han kommer att
göra det flera gånger. Men han får och vill inte göra det för sig själv.
Djävulen är envis. Han för Jesus till Jerusalem och ställer honom högst uppe på
tempelmuren och vill att Jesus kastar sig ner därifrån. Det står ju skrivet att änglarna
skall skydda honom och bära honom på sina händer. Djävulen vill få Jesus att sätta
Gud på prov, att tvinga honom att ingripa för att rädda hans liv. Men Jesus vill inte
förfoga över Gud, inte bestämma vad han skall göra. Han vill tjäna och lyda Gud, inte
tvinga Gud att lyda honom.
Djävulen ger inte upp. Han kommer med ett avskyvärt erbjudande. Han vill ge Jesus
hela världens makt och härlighet i utbyte mot att Jesus tillber honom. Djävulen försöker
fresta Jesus till avfall från Gud, till att förneka det som alltid har varit Israels
existensberättigande: att dyrka och älska den ende Guden och avhålla sig från
avgudadyrkan. Jesus svarar genom att citera just det skriftord som formulerar detta
fundamentala uppdrag: "Herren, din Gud skall du tillbe, och endast honom skall du
dyrka."
Dessa tre frestelser som djävulens perversa fantasi har uttänkt är typiska
messiasfrestelser. Tre gånger försöker djävulen att få Jesus att svika sin kallelse som
messias. Messias har inte kommit för att demonstrera Guds makt utan Guds kärlek.
Han har kommit för att visa att Guds härlighet inte i första hand består i makt och
majestät utan i ödmjukt tjänande.
Jesus förblir sin kallelse trogen. Liksom Adam i paradiset frestades till att bli olydig, så
blir också den andre Adam frestad. Men medan den förste Adam ger efter för
frestelsen går den andre Adam ut ur striden som segrare. "Liksom en enda människas
olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga", så
sammanfattar Paulus frälsningshistorien (Rom 5:19).
Dessa tre frestelser inträffar i början av Jesu offentliga liv. Som så ofta när det gäller
Guds och Jesu handlande innehåller början på ett hemlighetsfullt sätt allt som kommer
att hända senare. I Johannesevangeliet börjar Jesu offentliga liv med bröllopet i Kana.
Så antyder han att hela det kristna livet är ett bröllop där han är brudgummen och
kyrkan bruden. I dagens evangelium som är hämtat från Matteus – men vi finner det
även hos Lukas och Markus – förkunnas från början tydligt att Jesus har besegrat
djävulen. Även om Jesus kommer att frestas igen, upplyses hela Jesu liv av denna
första seger. Den första segern är en profetia om den slutgiltiga seger som han
kommer att vinna på korset.
Något liknande kan inträffa i vårt liv. Vi ser det hos helgonen, till exempel den helige
Thomas More. Han får order om att anmäla sig hos kungen, Henrik VIII. Thomas vet
vad som väntar honom: arrestering, tortyr och död. Men han beger sig iväg, går lydigt
ombord på båten och försjunker i en djup tystnad. Båten glider fram på Themsen
medan Thomas funderar och besinnar sig. Plötsligt utropar han: "Jag har segrat."
Detta betyder inte att allt redan är förbi, att han kommer att slippa tortyr och död. Men
när han i detta ögonblick, i djup bön, ser allt det hemska som kommer att hända med
honom, anförtror han sig åt Gud och erfar att han får lita på Guds nåd som stärker
honom. Därför kan han säga: "Jag har segrat." Frestelsen är övervunnen. Vi borde
oftare kunna säga som Caesar: "Alea jacta est tärningen är kastad". Ett beslutsamt
beslut i början kan vara avgörande för resten av livet.
Jesu beslutsamhet i öknen där han orubbad och utan att tveka, ja med gudomlig
värdighet, ger djävulen svar på tal, kan inspirera oss och lära oss hur vi skall umgås
med frestelser. Det är påfallande att Jesus varje gång övervinner frestelsen genom att
citera Guds ord. Han lär oss hur vi kan göra när vi frestas. Vi kan ta vår tillflykt till Guds
ord. "Guds ord är Andens svärd", skriver Paulus (Ef 6:17). Med detta svärd är vi i stånd
att hugga av huvudet på alla frestelser. Detta förutsätter givetvis att vi är förtrogna med
Guds ord. Inte för inte säger vår karmelregel att vi dag och natt skall meditera över
Guds ord.
Hos Lukas avslutas berättelsen om frestelserna i öknen med orden: "När djävulen hade
prövat honom på alla sätt lämnade han honom för en tid." När Jesus håller på att dö är
djävulen där igen. Liksom han försökte utnyttja Jesu svaghet efter den långa fastan,
försöker han nu angripa Jesus just när han håller på att förblöda. Den tredubbla
frestelsen i öknen har sin motsvarighet i en tredubbel frestelse som drabbar Jesus på
korset. "Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade:
Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv" (23:35).
Soldaterna gör narr av honom och säger: "Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv"
(23:37). Och en av de korsfästa förbrytarna säger: "Är inte du Messias? Hjälp då dig
själv och oss" (23:39). När vi ser upp mot korset förstår vi kanske något av dramatiken i
denna frestelse. Man uppfordrar Jesus att utnyttja sin makt och så undvika döden.
Jesus har kommit för att ge sitt liv, för att dö, och nu säger man: "Om du vill att vi skall
tro på dig, rädda då dig själv." Med andra ord, dö inte!
Vi anar vilket smärtsamt sår dessa ord öppnar i Jesu hjärta. Om han skulle stiga ned
från korset skulle folket tro. De skulle ropa: "Leve Gud!" När han hänger kvar, vägrar
de att tro. Men Jesus stiger inte ned från korset. Han vill gå den väg som Fadern har
utstakat för honom. Han har kommit för att visa den yttersta kärleken och därmed
avslöja Faderns kärlek. Han vill vara trogen detta uppdrag även om hans frivilliga död
för ögonblicket har motsatt effekt.
Jesus vill inte använda sin makt, bara sin kärlek.
Vi vet att vi måste gå samma väg som han. I grunden går alla våra frestelser ut på att
få oss att avvika från denna väg. Jesus har en gång för alla besegrat alla frestelser –
för oss. Vi har sett att vi kan övervinna frestelserna genom att fly till Guds ord. Men
Jesus är själv det substantiella Ordet, det förtätade Ordet, Faderns Ord. Om vi håller
oss till honom, i honom, deltar vi i hans seger. Allt förmår vi genom honom som ger oss
kraft (Fil 4:13).
Av Wilfrid Stinissen, karmelit (1927-2013)
Matteus skriver att Jesus, efter att ha blivit döpt av Johannes döparen, fördes av Anden
ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. Det är Anden som för honom ut i öknen.
Jesus står fullständigt under Andens ledning. Hur rikt och välsignat skulle inte vårt liv
bli om vi lät oss ledas av Anden och inte av köttet, av vår gamla självcentrerade
människa! Vi har ju fått Anden. "Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han
har gett oss den helige Ande!” (Rom 5:5). Är vi villiga att bejaka hans ledning?
Anden leder Jesus till öknen. Där, i öknen, blir han inte störd av människor. Där kan
han vara ensam med sin Fader. Där fastar han i fyrtio dagar, som svarar mot de fyrtio
år som Israels barn vistades i öknen innan de fick gå in i det förlovade landet. De var
inte nöjda med den mat de fick, de klagade och gnällde. Jesus har ingen annan mat än
sitt kärleksfulla umgänge med Fadern. Jesus återställer den ursprungliga ordningen.
Det är inte mat och dryck som är viktigast. Det som kommer först är Gud.
Men visst måste vi också äta. När de fyrtio dagarna är slut blir Jesus hungrig. Det är
då, när Jesus är utmattad av sin långa fasta, som djävulen kommer för att fresta
honom. Han utnyttjar Jesu hunger för att få honom att göra ett under. "Om du är Guds
son, så befall att de här stenarna blir bröd." Djävulen anknyter till det som rösten från
himlen sade vid Jesu dop: "Detta är min älskade son." "Du är ju Guds son", menar
djävulen, "du har obegränsad makt, du kan förvandla stenar till bröd."
Det är sant att Jesus har makt, men han har inte kommit för att använda denna makt
för sig själv utan för oss. Han har kommit för att tjäna oss, inte för att betjäna sig själv.
Han vill gärna göra ett under när det handlar om att ge mat åt andra, han kommer att
göra det flera gånger. Men han får och vill inte göra det för sig själv.
Djävulen är envis. Han för Jesus till Jerusalem och ställer honom högst uppe på
tempelmuren och vill att Jesus kastar sig ner därifrån. Det står ju skrivet att änglarna
skall skydda honom och bära honom på sina händer. Djävulen vill få Jesus att sätta
Gud på prov, att tvinga honom att ingripa för att rädda hans liv. Men Jesus vill inte
förfoga över Gud, inte bestämma vad han skall göra. Han vill tjäna och lyda Gud, inte
tvinga Gud att lyda honom.
Djävulen ger inte upp. Han kommer med ett avskyvärt erbjudande. Han vill ge Jesus
hela världens makt och härlighet i utbyte mot att Jesus tillber honom. Djävulen försöker
fresta Jesus till avfall från Gud, till att förneka det som alltid har varit Israels
existensberättigande: att dyrka och älska den ende Guden och avhålla sig från
avgudadyrkan. Jesus svarar genom att citera just det skriftord som formulerar detta
fundamentala uppdrag: "Herren, din Gud skall du tillbe, och endast honom skall du
dyrka."
Dessa tre frestelser som djävulens perversa fantasi har uttänkt är typiska
messiasfrestelser. Tre gånger försöker djävulen att få Jesus att svika sin kallelse som
messias. Messias har inte kommit för att demonstrera Guds makt utan Guds kärlek.
Han har kommit för att visa att Guds härlighet inte i första hand består i makt och
majestät utan i ödmjukt tjänande.
Jesus förblir sin kallelse trogen. Liksom Adam i paradiset frestades till att bli olydig, så
blir också den andre Adam frestad. Men medan den förste Adam ger efter för
frestelsen går den andre Adam ut ur striden som segrare. "Liksom en enda människas
olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga", så
sammanfattar Paulus frälsningshistorien (Rom 5:19).
Dessa tre frestelser inträffar i början av Jesu offentliga liv. Som så ofta när det gäller
Guds och Jesu handlande innehåller början på ett hemlighetsfullt sätt allt som kommer
att hända senare. I Johannesevangeliet börjar Jesu offentliga liv med bröllopet i Kana.
Så antyder han att hela det kristna livet är ett bröllop där han är brudgummen och
kyrkan bruden. I dagens evangelium som är hämtat från Matteus – men vi finner det
även hos Lukas och Markus – förkunnas från början tydligt att Jesus har besegrat
djävulen. Även om Jesus kommer att frestas igen, upplyses hela Jesu liv av denna
första seger. Den första segern är en profetia om den slutgiltiga seger som han
kommer att vinna på korset.
Något liknande kan inträffa i vårt liv. Vi ser det hos helgonen, till exempel den helige
Thomas More. Han får order om att anmäla sig hos kungen, Henrik VIII. Thomas vet
vad som väntar honom: arrestering, tortyr och död. Men han beger sig iväg, går lydigt
ombord på båten och försjunker i en djup tystnad. Båten glider fram på Themsen
medan Thomas funderar och besinnar sig. Plötsligt utropar han: "Jag har segrat."
Detta betyder inte att allt redan är förbi, att han kommer att slippa tortyr och död. Men
när han i detta ögonblick, i djup bön, ser allt det hemska som kommer att hända med
honom, anförtror han sig åt Gud och erfar att han får lita på Guds nåd som stärker
honom. Därför kan han säga: "Jag har segrat." Frestelsen är övervunnen. Vi borde
oftare kunna säga som Caesar: "Alea jacta est tärningen är kastad". Ett beslutsamt
beslut i början kan vara avgörande för resten av livet.
Jesu beslutsamhet i öknen där han orubbad och utan att tveka, ja med gudomlig
värdighet, ger djävulen svar på tal, kan inspirera oss och lära oss hur vi skall umgås
med frestelser. Det är påfallande att Jesus varje gång övervinner frestelsen genom att
citera Guds ord. Han lär oss hur vi kan göra när vi frestas. Vi kan ta vår tillflykt till Guds
ord. "Guds ord är Andens svärd", skriver Paulus (Ef 6:17). Med detta svärd är vi i stånd
att hugga av huvudet på alla frestelser. Detta förutsätter givetvis att vi är förtrogna med
Guds ord. Inte för inte säger vår karmelregel att vi dag och natt skall meditera över
Guds ord.
Hos Lukas avslutas berättelsen om frestelserna i öknen med orden: "När djävulen hade
prövat honom på alla sätt lämnade han honom för en tid." När Jesus håller på att dö är
djävulen där igen. Liksom han försökte utnyttja Jesu svaghet efter den långa fastan,
försöker han nu angripa Jesus just när han håller på att förblöda. Den tredubbla
frestelsen i öknen har sin motsvarighet i en tredubbel frestelse som drabbar Jesus på
korset. "Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade:
Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv" (23:35).
Soldaterna gör narr av honom och säger: "Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv"
(23:37). Och en av de korsfästa förbrytarna säger: "Är inte du Messias? Hjälp då dig
själv och oss" (23:39). När vi ser upp mot korset förstår vi kanske något av dramatiken i
denna frestelse. Man uppfordrar Jesus att utnyttja sin makt och så undvika döden.
Jesus har kommit för att ge sitt liv, för att dö, och nu säger man: "Om du vill att vi skall
tro på dig, rädda då dig själv." Med andra ord, dö inte!
Vi anar vilket smärtsamt sår dessa ord öppnar i Jesu hjärta. Om han skulle stiga ned
från korset skulle folket tro. De skulle ropa: "Leve Gud!" När han hänger kvar, vägrar
de att tro. Men Jesus stiger inte ned från korset. Han vill gå den väg som Fadern har
utstakat för honom. Han har kommit för att visa den yttersta kärleken och därmed
avslöja Faderns kärlek. Han vill vara trogen detta uppdrag även om hans frivilliga död
för ögonblicket har motsatt effekt.
Jesus vill inte använda sin makt, bara sin kärlek.
Vi vet att vi måste gå samma väg som han. I grunden går alla våra frestelser ut på att
få oss att avvika från denna väg. Jesus har en gång för alla besegrat alla frestelser –
för oss. Vi har sett att vi kan övervinna frestelserna genom att fly till Guds ord. Men
Jesus är själv det substantiella Ordet, det förtätade Ordet, Faderns Ord. Om vi håller
oss till honom, i honom, deltar vi i hans seger. Allt förmår vi genom honom som ger oss
kraft (Fil 4:13).
Abonner på:
Opslag (Atom)